Svenska folk, du borde tacka

Lewi Pethrus har skrivit en "nationalsång" med både text och (storståtlig) melodi, som börjar just "Svenska folk, du borde tacka / Gud för landet han dig gav." Resten av första versen känns lite mindre självklar ("där en gång vi får vår grav"(?), "där en älskad mor oss lärde bedja trosfrisk barnabön"(?)), men andra versen är en pärla:

Han (Gud) med fulla händer givit
riklig bärgning åt vårt land.
Bröd från slätten, malm från bergen,
allt är gåvor av hans hand.
Mörkgrön skog och blomsterängar,
sommarsol på evig snö
är ju gåvor som han strödde
rikligt över land och sjö.

Och även sista versen som börjar:

Svenska folk, du borde tacka,
tacka Gud av all din själ...

Det är absolut sant! Tack, Gud, för Sverige!

Svensk nationaldag med finländsk nationalpoet

Runebergs fosterländska psalm "Bevara, Gud, vårt fosterland" är fin att få sjunga både nu och då. Tyvärr har kommittén bakom 1986 års psalmbok uteslutit de viktiga slutverserna istället för de obsoleta och både teologiskt och mänskligt orimliga verserna 2-4 (enligt 1937 års strofnumrering). Nu gör jag de i mitt tycke "rätta" uteslutningarna - så att sången i sin helhet blir en bön - och publicerar psalmtexten med endast någon mycket liten ändring i övrigt.

Bevara, Gud, vårt fosterland!
Håll över det din starkhets hand
och var dess hägn i strid som frid,
i sorgens som i glädjens tid.

Gud, skydda detta kära land,
från sjö till sjö, från strand till strand.
Sänk över det din milda vård,
som sommardagg på rosengård.

Välsigna varje trofast själ,
som önskar det av hjärtat väl,
men slå vart ondskans uppsåt ned,
som vill dess fall och stör dess fred.

Låt det få bli och vara ditt,
befolkat, tryggat, glatt och fritt,
på kärlek bördigt som på råd
och uppfyllt av din Andes nåd.

Du hjälpte det ur mörker opp
liksom en blomma ur sin knopp,
så låt det ock till tidens slut
uti ditt ljus få vecklas ut.

Det ljuset är ditt helga ord,
en sol för himmel och för jord.
Giv att det klart här lysa må
och aldrig mer ifrån oss gå.

Text: Johan Ludvig Runeberg

Harry Martinsons sommarpsalm, då?

"De blomster som i marken bor / kan själen aldrig glömma" med melodi av Erland von Koch (lever han än?) som komponerade Anna-Karins och min bröllopsmarsch. Och med text av Harry M. Är inte det en sommarpsalm att tipsa om?

Jag tycker inte det. Men det beror inte på att jag anser dess teologiska lödighet alltför undermålig eller så - sommarpsalmer får gärna lysa av ren skapelseglädje - utan på att jag anser den vara en vinterpsalm!

En sommarpsalm jag sjunga må
i själens vinterdagar
och låta tungsint tanke gå
och mana sommarns hagar
att träda fram till sinnets stöd
i vinterns långa själanöd...

Slut citat, jag har nog redan överskridit citaträtten med flera procent.

Hur som helst - även om Martinson talar om vintern som ett själstillstånd tycker jag nog att psalmen passar bättre en grå november- eller januarisöndag. Faktiskt. Men jag har ännu inte hört någon som varit djärv nog att föreslå den då...

Fler sommarpsalmer

Den blomstertid nu kommer

En vänlig grönskas rika dräkt

I denna ljuva sommartid

Över berg och dal som en mjuk koral

Guds Lamm, hör, hela jorden

Följande sommarpsalm hör absolut till Rutströms härligaste texter. Den är här något bearbetad av bloggägaren men det dråpliga uttryckssättet är absolut Rutströms eget.

VID EN HÄLSOBRUNN

Guds Lamm, hör, hela jorden
vill hedra din person!
Din kyrka sjunger orden
i Andens kraft och ton,
med fågelskarors kvitter
är hela rymden full,
och tusen blomsters glitter
betäcker jordens mull.

Du själv är hälsobrunnen,
där livets flod upprann -
dess make är ej funnen,
kom, drick här alle man!
Ja, här bemöts vi lika
till hälsa för var själ,
kom fattiga och rika
och må här evigt väl!

Anders Carl Rutström, bearb. A.H.

I en djup, oändlig skog

Till Carl Olof Rosenius genialaste texter hör följande sång. Den har tyvärr ofta blivit styvmoderligt behandlad vid sångboksrevideringar och har inte tagits med i psalmboken. Men i Kyrkovisor från 1960 togs den med vid sidan av Anders Frostensons och Britt G Hallqvists då nyskrivna texter. Och det var den värd. Det är en sång för både barn och vuxna, med samma grundläggande teologi som t.ex. roseniuspsalmen Ängsliga hjärta.

Läs sången! Eller sjung den till Oscar Ahnfelts mysiga melodi.

I en djup, oändlig skog,
svart av moln, där åskan slog,
gick ett litet barn en gång
dagen lång,

ja, den dagen var så lång,
himlen mörk och skogen trång,
barnet i sin ensamhet
gick och grät,

grät och tänkte: aldrig mer
jag min faders boning ser,
här i mörker, köld och nöd
blir jag död.

Just då så förtvivlat var
molnen vek, och solen klar
glänste fram - och i dess ljus
faderns hus!

Allt var nu på stunden gott,
allt stod nu som förr det stått,
samma hem och samme far,
allt var kvar!

Så, Guds barn, går ofta du
djupt i mörker, kanske nu,
vet ej vart du kommen är,
vart det bär.

Men så visst som Gud är kvar
och en evigt trofast far,
skall du än få ljus och tröst
vid hans bröst.

Text: Carl Olof Rosenius

Sommarsånger inför heliga Trefaldighets dag

Gud, när du andas över vår jord

Himmelske Fader, ge åt oss alla

Måne och sol, vatten och vind

O Gud, som skapat vind och hav

Jag vill så gärna sjunga

En härlig lovsång och vårsång från vårt västra broderland:

Jag vill så gärna sjunga, ja hela dagen lång,
för tusen toner fyller själen min.
Ja, den som älskar Jesus har hjärtat fullt av sång,
för himmelriket tog han med dit in.

Han är den sanna solen med milt och fagert sken
som lockar fram de tusen blommor små,
och vinterkylan rymmer för vårvind varm och len
som lovar att vi sommar snart ska få.

Han är den livets källa som släcker själens törst,
den källan öppen står för vem som vill.
Där får vi alla dricka, vem än som kommit först,
hans nåd i evighet ska räcka till.

Att leva i hans kärlek är gästabud och fest,
han ger mej evigt liv till kropp och själ.
Så går min sång till honom, den vän som älskar mest,
som alltid ordnar allt för mej så väl.

Sigvard Engeset, övers. 1990 A.H.

Aftonsolen sjunker bakom bergen

En underbar kvällspsalm är följande med sin stämningsfulla folkmelodi:




1. Aftonsolen sjunker bakom bergen,
hälsar oss farväl så skön och blid.
Över nejden strör hon purpurfärgen,
i naturen råder stilla frid.
Sakta vattnets vågor slår mot stranden,
rodnande i guld står aftonskyn.
Ljuset bryter sej vid himlaranden,
vilken färgprakt, vilken härlig syn!

2. Allt är tyst, blott där i gröna lunden
fågelskaran sista drillen slår
och nu i den stilla aftonstunden
allt i frid till ro och vila går.
Nattens stjärnor snart på fästet blinkar,
vittnande om högre världars ljus,
skönt de tindrar och förtroligt vinkar
som en hälsning från vår Faders hus.

3. För den dag som nu har gått till ända,
o min frälsnings Gud, jag tackar dej!
Allt du låtit till mitt bästa vända,
hjälpt och tröstat och bevarat mej.
Som en fader ljuvligt sej förbarmar
över sina barn, så har ock du
burit mej på hulda fadersarmar
och ej tröttnat på ditt barn ännu.

4. Låt mej nu i natt, o Gud, få vila
skyddad av din faderliga makt!
Bjud din ängel till mitt läger ila
att omkring mej hålla trogen vakt.
Frid jag finner ej i hela världen,
endast, Gud, i dej min själ har ro.
Led mej, gode herde, väl på färden
tills jag får uti ditt rike bo!
Text: Anders Gustaf Lindqvist
Musik: Folkmelodi

I syndaförlåtelsens rike

I syndaförlåtelsens rike,
där dömda syndare får bli med,
där Gud med världen har slutit fred,
där måste djävulen vika.
Vår synd är sonad förrän vi förstod,
vår skuld betalats med Frälsarens blod,
och bort förbannelsen viker
i syndaförlåtelsens rike!

Rättfärdiggörelsens rike,
där allt är uppfyllt, vart krav, vart bud:
det ingen kunde, det gjorde Gud,
för honom alla är lika:
fördömda, ingenting i oss är gott,
men tänk, vi har evangeliet fått,
och aldrig löftena sviker
i syndaförlåtelsens rike!

Ett evigt liv jag nu äger:
tänk, Jesus tagit min sak på sej.
Jag glömmer allt som är bakom mej
i kraft av Golgata seger.
Min frälsning bygger på vad som där hänt,
och fast jag inte så mycket har känt
och inte varit den bäste:
i Jesus tron har sitt fäste.

I Jesus namn genom världen
med synden sonad, förlåten, glömd
och i ett bottenlöst havsdjup gömd,
med kurs mot himlen går färden.
En ny begynnelse får alla här,
som säger allting till Gud som det är,
den ende riktigt sej like
i syndaförlåtelsens rike!

I Jesus mäktiga händer
jag ber att alltid jag må förbli,
och när min vandringsdag är förbi
till Gud min ande jag sänder.
Då skall jag sjunga bland änglar de ord,
den sång som aldrig sjöngs här på vår jord,
en lovsång utan dess like
i Jesus eviga rike!

Jag har en underbar tjänst hos Gud

Den lutherska kallelsetankens höga visa är följande norska psalm av Mathias Orheim:

Jag har en underbar tjänst hos Gud,
att sköta träget och stilla,
där arbetskläder blir helgad skrud
och trohet krävs i det lilla.
Ja, skall jag en gång det stora få,
jag måste trogen min uppgift stå,
i Jesu fotspår med lydnad gå
och leva i Jesu vilja,
och leva i Jesu vilja.

Och när jag frågar mej varje dag:
hur kan jag bäst honom ära?
så ger han kraft att ta nya tag,
att leva enligt min lära.
Om av och till det blir vardagsgrått,
och det jag gör verkar trist och smått,
med bön och Bibel blir allting gott,
för Jesus är själv mej nära,
för Jesus är själv mej nära.

I allt Guds vilja är underbar:
han har vid ordet sej bundit,
där ädelstenar och guld jag har
till livets byggnadsverk funnit.
Och när jag en gång till svars blir ställd,
och domen över mitt liv blir fälld,
Guds verk i mej består provets eld,
allt annat har snart förbrunnit,
allt annat har snart förbrunnit.

Så är min kallelse stor för Gud
som kallat mej till mitt yrke,
där arbetströjan är helig skrud
och arbetsplatsen min kyrka.
Så har jag hos mej Guds frid och fred,
till det jag gör stiger änglar ned,
all Guds välsignelse har de med:
som dagen så är min styrka,
som dagen så är min styrka.

Mathias Orheim, övers. A.H.

Vardagskristen vill jag vara

Mathias Orheim, norsk förkunnare, var blind. Men han såg längre än de flesta. Läs t.ex. följande fina sång om vardagskristendom:

Vardagskristen vill jag vara,
syn för sägen bär Guds ord.
Samklang mellan liv och lära,
det är himlasång på jord.
Så som hav och sjöar vida
speglar himlen, klar och blå,
skall en vardagskristen sprida
festglans kring det vardagsgrå.

Vardagskristen, döpt till yrket,
född av Herrens Ande god,
han som helgar hem och verkstad,
skrivrum, kök och handelsbod.
Mynt och vara får Guds stämpel,
fusk på dörren visas då.
Altarljuset i Guds tempel
festglans ger det vardagsgrå.

Se nu var den sjuke sitter,
hör på den som ber om råd,
möt en sviken eller bitter,
hjälp varann att se Guds nåd.
Locka leendet ur tårar:
himlen ska du ana då.
Mitt i nöden får vi spåra
festglans i det vardagsgrå.

Vardagskristen vill jag vara,
syn för sägen bär Guds ord.
Samklang mellan liv och lära,
det är himlasång på jord.
Dör jag klädd i vardagskläder,
hemma får jag byta om!
Efter veckans slit mej gläder
festglans i Guds helgedom.

Mathias Orheim, övers. A.H.

Nog är det väl ändå en märkvärdig strid

En tänkvärd norsk sång om livet som kristen i "andliga lågkonjunkturer":

Nog är det väl ändå en märkvärdig strid
jag kämpar som kristen i stormarnas tid!
Då går det rätt ofta så underligt till,
och mycket kan ske som jag alls inte vill.

När vårljusa känslor blir svarta som natt
och rådlös jag frågar mej hur det är fatt,
det tycks som om hoppet och tron tagit slut
och kärleken for visst sin kos långt förut.

När väckelsen stelnar och mänskorna far
och få som vill höra Guds ord stannar kvar,
när syskonen somnar och fienden ler,
hur kan jag då ensam stå vakande mer?

När Jesus sej döljer och bönen är stängd,
och harpan i missmod på grenen är hängd,
när livet är bara ett stormande hav
och båten så liten - vad ska då bli av?

Då hör jag i stormen min Frälsares ord!
Jag trodde han sov, men han är då ombord!
Går båten till botten så blir den vår grav,
men aldrig ska Jesus och jag gå i kvav!

Mathias Orheim, A.H.

Å å å å vad Gud är god mot mej

En annan sång som också är lätt att bygga på är den här sången. Antingen bygger man på med en ny rad som sjungs tre gånger - upprepning istället för rim alltså - eller också sjunger man något i stil med nedanstående:

Å å å å vad Gud är god mot mej,
å å å å vad Gud är god mot mej,
å å å å vad Gud är god mot mej,
aldrig kan jag glömma vad han gjort för mej.

Han hör mej när jag beder - vad Gud är god mot mej,
sitt bord för mej bereder - vad Gud är god mot mej,
till himmelen mej leder - vad Gud är god mot mej,
aldrig kan jag glömma vad han gjort för mej.

Å å å å vad Gud är god mot mej...

Vilken mäktig Gud vi har

En enkel och rolig sång som går att bygga på med hur många (eller få) verser man vill är den kända sången

Vilken mäktig Gud vi har,
vilken mäktig Gud vi har,
vilken mäktig Gud vi har,
vilken mäktig Gud vi har!

En försångare kan lätt få församlingen att sjunga in vilka minnesord som helst, t.ex.:

Han har skapat dej och mej...

Han är full av nåd och makt...

Han står fast vid sina ord...

Han har dött för dej och mej...

Han har uppstått ur sin grav...

Han har sänt sin Ande hit...

Han vill möta dej och mej...

Han vill föda oss på nytt...

Han står fast vid sina ord...

Han ska göra allting nytt...

Han är värd vårt lov och pris...

Vilken mäktig Gud vi har...

Sjung Guds lov

En psalm om psalmsång har vi fått från Norge:

Sjung Guds lov, för det är rätt:
Gud vårt tack förtjänar.
Hos vår Herre sej till ett
nåd och makt förenar.
God mot alla, god mot dej
han var dag sej visar.
Det i sanning passar sej
att vi honom prisar.

Sjung när frestarn framme är,
han då måste vika.
Psalmens friska toner är
änglahärar lika.
Runt oss lurar synd och skam,
som vi ofta märker,
men en psalm där du går fram
tron och hoppet stärker.

Sjung en lovsång, för det är
makt i dessa toner.
Över jordens gravar bär
de till himlens troner.
Herren är din käpp och stav,
all din sorg och smärta
innan du vet ordet av
stillats vid hans hjärta.

J. Dahl, övers. A.H.