Bed

1. Uppåt bör vårt hjärta se
och den gode fadern lova,
jorden intet har att ge,
ty all god, fullkomlig gåva
kommer ifrån himlen ned.
Bed, bed!


2. Tro att under livets lopp
Gud det bästa åt dig giver!
Gråt ej utan tröst och hopp,
om än lyckan utebliver!
Tro, att Gud ändå är med!
Bed, bed!


3. Bed och hoppas på hans nåd!
Stundens sorger gå väl över;
kommer dag så kommer råd.
Kanske vad du mest behöver,
är inom ditt hjärta fred.
Bed, bed!


4. Fröjder komma, fröjder gå,
så ock sorger och bekymmer;
bäst som himlen synes blå,
svarta molnet honom skymmer.
Livets gång är mot och med.
Bed, bed!

När skuggor jorden hölja

1. När skuggor jorden hölja,
när dagens buller dör
och blott av flodens bölja
ett dunkelt brus jag hör,
från bädden jag mig höjer
och Sions harpa tar.
Ditt lov min själ förnöjer,
o skapare och far!


2. Och stjärnorna som tindra
i himlens blåa hus,
och vågorna som glindra
i månens helga ljus,
och asparna som bäva
med sakta suckars ljud,
och skuggorna som sväva,
allt prisar dig, o Gud!


3. Och paradisiskt stänker
en glädjedagg min hy.
I själen ro sig sänker
och sorg och smärtor fly.
Likt regnbegjutna stänglar
mitt hjärta lyfter sig,
och alla mörkrets änglar
förmå ej mer mot mig.

Vem hör jag nu till?

1. Vem hör jag nu till?
Åt Herren jag vill
mig giva i nöd,
mig giva i glädje,
i liv och i död.
Mig, vart han än går,
av nåd han tillstädje
att följa sitt spår!


2. Mig sökte hans blick,
fast vilse jag gick;
mig har han ej dömt
för alla de gånger
jag honom förglömt.
Han känner min brist
men också min ånger
och hjälper mig visst.


3. Du saliga ro!
Du heliga tro!
Du himmelska tröst,
du enda, som gäller
för sargade bröst!
För medlarens skull
den evige fäller
ej trädet omkull.


4. Han låtit det stå,
men frukter därpå
han år ifrån år
förgäves dock spanar.
Ack, alltjämt det står
ofruktbart och torrt -
nu döden han manar
att hugga det bort.


5. Då hörs det en röst
av mildhet och tröst;
till tronen den går
och nåden förlänger
kanske än ett år.
Den rösten är din,
o Jesus, den tränger
så djupt hos mig in.


6. Dig höre jag till,
dig, Herre, som vill
ej syndarens död,
men att han sig vänder
till dig i sin nöd,
dig giver sig hel
och av dina händer
får sedan sin del!


Text: Johan Olof Wallin, ngt bearb. A.H. 2012

Gud säg vad jag ser

1. Gud, säg vad jag ser,
som du inte ger
från början till slut
av lyckan och livet?
Vad sådde jag ut
och bärgade in,
som du icke givit?
Blott synden är min.


2. Ett ömkansvärt arv!
Den ringaste sparv,
som, lydig din lag,
dig lovar i ljuset
är bättre än jag.
Han fyller sitt kall,
då jag här i gruset
begråter mitt fall.


3. Dock nådigt med mig,
som suckar till dig,
du än har fördrag,
o Fader, så länge
det heter i dag!
Till dig ock min röst
lovsjungande tränge,
o Herre, min tröst!


4. I dag står jag opp
till bättring och hopp,
då för mig jag ser
båd´ döden och livet.
Behöver jag mer?
Vad människan vill,
det blir henne givet,
det hör henne till.


5. Du eviga liv,
min egendom bliv,
mitt val och mitt väl!
Jag då ej begraver
i stoftet min själ,
men tillbeder glad,
fast här jag ej haver
en varaktig stad.


6. I Frälsarens spår
jag bedjande går
här nere en tid,
och sen får jag fara
till hemmet i frid.
Här är jag en gäst;
hos Herren att vara
är bättre, ja, bäst!


Text: Johan Olof Wallin, ngt bearb. A.H. 2012

Timlig lyckas vansklighet

Timlig lyckas vansklighet (Lukas 12)


1. Det var en man vars giriga håg
ej aktade svett och möda,
allenast han vart ögonblick såg
sitt gods förökas och flöda.
Hans borg blev full
av silver och gull,
hans lador ej rymde hans gröda.


2. Han sade då med innerlig fröjd:
"Min levnads ro jag tillagar,
jag äta må och dricka förnöjd
och leva som mig behagar:
i många år
mitt goda förslår
till glädje och goda dagar."


3. Men Herren bjöd: "Du dåre, i natt
du samlas till dina fäder,
ditt överflöd, din hopade skatt
ej mer dig båtar och gläder.
Och dåren föll;
ej mer han behöll
än fyra multnande bräder.


4. Så har det gått, så skall det ock gå,
besinnen det, unga och gamla.
En timlig lott kan icke bestå,
en jordisk hydda skall ramla.
Ack, lären här 
hur vanskligt det är
att bättre skatter ej samla!


5. För föda, dryck och klädernas ans
vad är att I sörjen och bäven?
Nej, kristna! först Guds rike och hans
rättfärdighet eftersträven!
I himlen, där 
vår rikedom är,
där vare vårt hjärta även!


6. Och han, som där oss ämnar ett arv,
det ingen från oss kan skilja,
ja, han som när den ringaste sparv
och kläder den minsta lilja,
sitt bröd oss ger
att dela med fler
allt efter sin nådiga vilja.


Text: Johan Olof Wallin, ngt bearb. A.H. 2012