Sjung i stilla morgonstunder

Sjung i stilla morgonstunder,
prisa Herren uppmärksam.
Se, han gör på nytt ett under:
kallar ljus ur mörkret fram!
Se, hans sol vår värld förgyller,
allt med liv och lovsång fyller!
Se, han ler i himlens sky,
varje dag hans nåd är ny!

Lär oss, Gud, vad oss är givet,
innan aftonen tar vid.
Lär oss du att välja livet,
medan det ännu är tid.
Än i dag du vill oss kalla,
snart kan mörker på oss falla.
Lär oss, medan dagen är,
följa Andens dragning här.

Gud, som skapat sol och stjärna,
dej vi sjunger tack och lov
för att oss du ville värna
medan vi i mörkret sov.
Lys och led oss, ljusets Fader,
tills vi myllas ner i rader,
väck oss så till morgon ny,
solsken utan aftonsky!

En gång vår jord den hedern haft

1. En gång vår jord den hedern haft
att bära Gudasonen,
som prunkar i allsmäktig kraft
på höga himlatronen.
Ack, tidvarv utan like,
då jorden som förbannad var
i hela trettitre år bar
Gud själv från himlens rike!

2. Det blotta mänskors andel är
att vara vandringsmänner,
ja, främmande och gäster här.
Den anstalten man känner.
Men hellre bör besinnas:
den över allt välsignade
fick här en färdkarls leverne.
Det lönar sig att minnas.

3. För att välsigna denna jord,
på vilken här vi vandra,
så färdas han, som är Guds ord,
en pilgrim som vi andra.
Förstummas, jordens makter!
Det obeskrivlig ära är
att själve Gud har vandrat här
i våra låga trakter.

4. Än såg man honom i en stad,
och än i lantbons bygder.
Han än på öppna fältet bad,
än gick han upp på höjder.
I båt man honom finner,
han var till sjöss, han var till lands.
Ack, vill du, kära själ, bli hans!
Du gränslöst mycket vinner.

5. Man råkade vår store Gud
på gator och landsvägar.
Han gick till folk på givet bud,
som andra mänskor plägar.
Han allehanda kranka
i tre år mottog mest var dag,
ack, Jesu hjärtas ömhetsdrag
går över mina tankar!

6. Men när han kunde blivit kvar
och haft sin ro odelat
i skötet hos sin Himlafar,
där intet honom felat,
vad skulle han på jorden?
I himlen mådde han ju väl,
men på vår jord blev han en träl.
Förklara mig de orden!

7. Jo, kära själ, det var för dig
och dina usla bröder,
för människor, för dig, för mig,
han vandrar, lider, blöder.
Det gör så gott i själen
att tänka på den vandraren,
som öppnat dörr till himmelen
för arme syndaträlen.

Text: Lars Linderot, bearb. A.H. 2013

Nu lystra, mänskoskara

1. Nu lystra, mänskoskara,
och hör Guds frälsningsord!
Ett barn Gud velat vara
och fostras på vår jord.
Guds Son får far och mor,
i mänskofamn han bäres,
han diar, växer, näres.
Den händelsen är stor.

2. Märk hur han går i lydnad
ibland föräldrarna,
som förr i gudaprydnad
bott högt bland änglarna.
Vår Herre lär sig gå
och talets första grunder,
o hemlighet, o under
som tål att tänka på!

3. Än mer här bör besinnas:
I sina unga dar,
när själar skulle vinnas,
Guds Son arbetat har.
Han kallas timmerman;
det handaverk han lärde
som fosterfadern närde.
Tag ordet, om du kan!

4. Ack, vad vår Herre trälar
i mödsamt arbete
och sliter ont för själar,
vår käre Frälsare!
Han bättre kunde haft
än ge sig ut för fåren
i dagakarlsvillkoren.
Känn Kristi kärleks kraft!

5. Ni himlar, fröjda eder
och jubilera, jord!
Den höge pilt giv heder
som satt vid Josefs bord!
Ni unga och ni små:
er ålder han erfarit,
han späd och ung har varit.
Det bör till hjärtat gå.

Text: Lars Linderot, bearb. A.H. 2013