Till honom, vars nåd var morgon är ny

1. Till honom, vars nåd var morgon är ny,
jag morgonens offer vill bära.
De dagar som kommer, de dagar som flyr
förkunnar hur han är oss nära,
som efter sitt råd
oss leder i nåd
och sist oss upptager med ära.

2. Hjälp lovar han dem som arbetar och ber,
och löftet han aldrig skall rygga.
Om han ej välsignar, förgäves ock de
skall pusta och plöja och bygga.
På jorden vår flit!
Till himlen vår lit!
Se, det gör oss glada och trygga.

3. Men må vi, då Herren vår nödtorft oss ger,
vårt bröst för de arma ej sluta,
och vad han av nåd förlänar oss mer
med måtta och tacksamhet njuta,
mot honom, som blid
i prövningens tid
oss ej från sin famn skall förskjuta.

4. Och aldrig är natten så mörk och så lång
att inte en morgon sig nalkar,
och aldrig är dagen så het, att en gång
den sig ej i aftonen svalkar.
Till himmelen då
skall tackoffret gå,
likt ångans från blommornas kalkar.

5. Jag vet vem som föder var fågel i skyn
och kläder på marken var lilja,
och lämnar mig trygg åt hans milda försyn,
och säger: ske, Fader, din vilja!
Ej lust eller nöd,
ej liv eller död
mig då från hans kärlek skall skilja.

Jag går i fara var jag går

1. Jag går i fara var jag går,
jag måste alltid tänka
att Satan jämt vid vägen står
med färdigsmidda länkar.
Hans dolda helvetsbrand
mej lätt förvilla kan
när inte på min vakt jag står.
Jag går i fara var jag går.

2. Jag går i trångmål var jag går,
mot synden ska jag strida.
Om Herren korset lägger på,
då ska jag tåligt lida.
Rätt ofta jag ej ser
en väg att vandra mer,
när motgångs dimma runt mej står.
Jag går i trångmål var jag går.

3. Jag går mot döden var jag går
vart än jag här mej vänder.
Förrän jag vet det, klockan slår
och döden bud mej sänder.
Ett litet andetag,
så slutar livets dag
och jag i evigheten står.
Jag går mot döden var jag går.

4. Jag går bland änglar var jag går
och de ska mej bevara.
Alls inget Satans makt förmår
mot denna himlaskara.
Bort, världens suck och sorg,
jag går i änglaborg
och Herren räknat mina hår.
Jag går bland änglar var jag går.

5. Jag går med Jesus var jag går,
han har mej vid sin sida.
Han läker mej med sina sår
och hjälper mej att strida.
Där han står ondskan mot,
jag sätter ner min fot.
Om allting än min ofärd spår,
jag går med Jesus var jag går.

6. Jag går till himlen var jag går,
så fatta mod, mitt hjärta!
I himlen du en ände får
på all din nöd och smärta.
Bort, världens lust och prakt,
ni hör vad jag har sagt:
all världens ära jag försmår,
jag går till himlen var jag går.

Text: Hans Adolph Brorson, övers. 2013 A.H.

Vem hör jag väl till?

1. Vem hör jag väl till?
Åt Herren jag vill
mig giva i nöd,
mig giva i glädje,
i liv och i död.
Mig, vart han än går,
av nåd han tillstädje
att följa sitt spår!

2. Mig sökte hans blick,
fast vilse jag gick;
mig har han ej dömt
för alla de gånger
jag honom förglömt.
Han känner min brist,
men också min ånger,
och hjälper mig visst.

3. Du saliga tro!
Du heliga ro!
Du himmelska tröst,
den enda som gäller
för sargade bröst!
För Medlarens skull
den Evige fäller
ej trädet omkull.

4. Han låtit det stå,
men frukter därpå
han år ifrån år
förgäves dock spanar.
Ack! lika det står
så ofruktbart torrt -
nu döden han manar
att hugga det bort.

5. Då hörs där en röst
av mildhet och tröst;
till tronen den går
och nåden förlänger
kanhända ett år.
Den rösten är din,
o Jesus! den tränger
så djupt hos mig in.

6. Dig hör jag nu till,
dig, Herre, som vill
ej syndarens död,
men att han sig vänder
till dig i sin nöd,
ja, lämnar sig hel
och av dina händer
får motta sin del!

Vad äger jag här

FÖRTRÖSTAN

1. Vad äger jag här,
som du ej beskär
från början till slut
av lyckan och livet?
Vad sådde jag ut
och bärgade in,
som du icke givit?
Blott synden är min!

2. Ett ömkansvärt arv!
Den ringaste sparv
som, lydig din lag,
dig lovar i ljuset
är bättre en jag.
Han fyller sitt kall,
då jag här i gruset
begråter mitt fall.

3. Dock nådigt med mig
som suckar till dig
du än har fördrag, 
o Fader! så länge
det heter i dag.
Till dig ock min röst
lovsjungande tränge,
o Herre, min tröst!

4. I dag står jag opp
till bättring och hopp,
då för mig jag ser
båd´ döden och livet -
behöver jag mer?
Vad människan vill,
det blir henne givet,
det hör henne till.

5. Du eviga liv!
Min egendom bliv,
mitt val och mitt väl!
Jag då ej begraver
i stoftet min själ;
men tänker så glad,
att här jag ej haver
en varaktig stad.

6. I Frälsarens spår
jag bedjande går
här nere tid,
och sen får jag fara
till hemmet i frid.
Här är jag en gäst;
hos Herren att vara
är bättre, ja, bäst!

Sista väckelseropet

BOT- OCH BÖNEPSALM

1. O syndare arme, som farit så vill
allt genom den villande världen!
Du farit, som vore en Gud icke till.
Men snart är det slut på den färden.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!

2. Du var ock bland dem, som i morgonens stund
till Jesus föräldrarna förde;
dig skedde ock ordet av Frälsarens mun,
att himmelen dig ock tillhörde.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!

3. Du var ock bland dem som vid altarets rund
med ljuvliga tårar nedföllo
och gåvo, i kärlekens nya förbund,
ett löfte, som alla ej höllo.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!

4. Nu är du det barnet, som glömde sin ed
och följde osaliga strömmen.
Den porten var vid och den vägen var bred,
men livet har farit som drömmen.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!

5. Nu är du det trädet som, gagnlöst och torrt,
den Högste beslutat nedhugga.
Din tid har du ståndat, och den var ej kort,
men tiden är flydd som en skugga.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!

6. Det ligger bakom dig en tigande rymd,
i den tala synderna bara;
framom dig en annan, av dimmorna skymd,
blott domedags blixtar där fara.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!

7. Finns nåd ej i himmel och råd ej på jord?
Vart vill du dig, törs du dig vända,
att du ock må höra och fatta ett ord,
som kan till hugsvalelse lända?
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!

8. Det ordet allena till människan bär
all nåd och allt råd och all hälsa,
att Jesus är kommen som människa här,
oss syndare arma att frälsa.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!

9. Till världen var Skaparens kärlek så stor
att Sonen, den ende, han sände,
på det att envar, som på honom nu tror,
skall icke förgås i elände.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!

10. Så lyft nu i tron, ur den djupaste nöd,
båd´ bedjande hjärta och händer
till honom som icke vill syndarens död,
men endast att han sig omvänder.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!

11. Ty den, som för alla har bedit och blött,
han lade ock på sig din smärta,
och den, som för alla har lidit och dött,
han bar ock din skuld på sitt hjärta.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!

12. Till honom ditt hjärta sig slute i ro,
ditt öga förtröstande blicke!
Han säger ännu: du är frälst av din tro,
men synda blott härefter icke!
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!

13. Dig bättra, och om du ej mera förmår,
så varna de andra som fela,
ja, säg dem att synden gör sådana sår,
som ingen på jorden kan hela!
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!

14. Och äger du sparad en överloppsskärv,
du den i välsignelse vände!
Räck hjälp åt de unga i brist och fördärv,
de gamla i nöd och elände!
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!

15. Så luta dig ödmjuk till Frälsarens bröst,
om än ej så trygg som Johannes,
likväl med botfärdige syndarens tröst,
på korset hans bävande grannes.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!

16. Din tro han upptager, om än den är svag,
din arvedel skall han förvara,
och säga, när dödstimman slår: du i dag
med mig skall i paradis vara.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!

Bön om förbarmande

(ur predikan "Otrons självfördömelse")

1. Till jorden böjd, o mödans slav,
du gräver efter gods och gull.
Vad gräver du? Din egen grav.
Vad får du? Trenne skovlar mull.
Gud över dig förbarme sig!

2. Du jagar utan rast och sans,
du stolte, efter ärans bild.
Vad skall du känna i dess glans?
Ditt hjärta tomt, din ro förspilld.
Gud över dig förbarme sig!

3. Du ilar, sinnlighetens träl,
att tömma nöjets bägare:
Vad finner du på bottnen väl?
Blott ånger, blygd och vämjelse.
Gud över dig förbarme sig!

4. Ack, mänskobarn, hur leker du
med liv och död och evighet!
Du bort från jorden måste ju,
men vägen ej till himlen vet!
Gud över dig förbarme sig!

5. Och se, han kommer med en hast
den dag, som ibland alla dar
är viktigast, förskräckligast,
då Herrens dom blir uppenbar.
Gud över dig förbarme sig!

6. Han kommer både viss och snar,
den dag, då var och en skall få
allt efter som han handlat har.
Hur vill du, syndare, bestå?
Gud över dig förbarme sig.

7. Ditt liv, till denna stund förlängt,
tar slut, ja, kanske nästa stund.
"Vad har du gjort? Vad har du tänkt?"
det ropar då ur hjärtats grund.
Gud över dig förbarme sig!

8. Du ser framför dig liv och död:
i dag, i dag ditt val bestäm!
Och tacka Gud, vars nåd dig bjöd,
att än få välja mellan dem!
Gud över dig förbarme sig!

9. Ja, Herre Gud, min tid är kort,
hjälp att till dig jag vänder om,
förrän jag går den vägen bort, 
där ingen dödlig återkom!
Gud över mig förbarme sig!

10. Styrk du min svaga tro, och rör
mitt kalla hjärta så, att jag
besinnar vad min frid tillhör,
besinnar det i dag, i dag!
Gud, över mig förbarma dig!